Svart, svart och åter svart

Jag har som mål nästa år att köpa mig en ny MTB och då kliva upp några steg från den Bianchi JAB 29.2 som jag har idag. Jag tycker väldigt mycket om min nuvarande som är en hardtail, men funderar även på om jag ska ta steget att gå över till heldämpat. Valen är många och priserna likaså.

Vad måste man betala för att märka skillnad?
Idag har jag som sagt en MTB med aluminiumram utrustad med XT/SLX växelkomponenter och en RockShox Recon framdämpare. För två år sedan betalade jag 13 995 kr för den. För att man ska märka någon skillnad, vad tror ni att man måste upp i för prisklass för en Hardtail? Om man väljer en heldämpad, vad bör man tänka på då och hur mycket måste man spendera för att man inte ska köpa en som känns sämre än den jag har idag?
Jag är ju ett inbitet fan av Bianchi och vet att man får betala en del för att det står just det på ramen. Troligtvis kommer jag vara märket troget, men det är klart att jag skulle kunna tänka mig ett annat märke om jag övertalas.
När man surfar igenom årets Bianchimodeller, slås jag av att säkert 90 % är mattsvarta. Önskar man någon annan färg finns det några modeller i Bianchis klassiska Celestefärg. Jag älskar den färgen, men de som har denna färg är antingen lite billigare ingångsmodeller eller Teamreplikor som kostar hutlöst mycket pengar.
Var tog alla snygga färger vägen på mountainbikes? 
Det är inte bara Bianchi som nu mestadels görs i mörka dystra färger, det verkar vara en allmän trend i år. Jag hoppas verkligen på lite gladare färger på 2016 års modeller. Sedan ska jag väl säga att det självklart finns färgglada alternativ där ute, men är man ett fan av ett märke så är man.
En av Bianchis Teamreplica modeller i klassisk Celeste – blir din/min för endast strax över 60 000 kr

Oftast går det – men ibland blir man blöt

På dag 2 av min utmaning att cykla varje dag under 30 dagar, blev det omväxlingvis en runda i skogen.  När man kommer ut på stigarna i skogen och solen strålar sådär vackert mellan träden, då trivs jag! 
Så här års är det riktigt smaskigt på vissa ställen. För några år sedan hade jag klivit av MTB:n och lett den runt vattnet eller geggan. Nu har jag lärt mig att älska gegga och INTE vara rädd för den. Det är bara att vara bestämd och trampa på utav bara den. Oftast går det – men ibland blir man blöt. Men var gör det, när man blev sådär härligt slut efter passet.
Imorgon bitti väntas en runda runt Garnsviken på crossen.
I år siktar jag mot nya höjder på MTB:n

Bara vi två

Visst är det trevligt att cykla racer med andra i grupp, men det är något speciellt att även göra det ensam också. Då finns tillfälle för reflektion och funderingar. Hur som helst, blev årets racerpremiär 54,7 km lång och gick på lugna landsvägar i sköna +5 grader.
I år är det såååå skönt att ha med i bakhuvudet på landsvägsrundorna att jag inte behöver träna för att cykla de 30 milen runt den stora pölen. Jag njuter desto mer av mina rundor nu, jämfört förra året.

Jag ser verkligen fram emot att cykla mera mountainbike i år och vilken dag som helst ska jag anmäla mig till första MTB-loppet, som går av stapeln i maj. Först ut blir Långa Lugnet i Falun, som är ett 61 km långt lopp. Det ska vara en lite mer teknisk bana än Engelbrektsturen och Cykelvasan, som är de längre lopp jag tidigare kört på MTB.

Sunny ride up

Egentligen borde jag åkt skidor, men eftersom jag forfarande har känningar i nacken efter fallet förra lördagen. Då är det bara att ställa om huvudet och tänka: Varför åka skidor, när man kan cykla.

Och oboy vilken härlig tur det blev. Trots hårda vindar som man nästan kunde luta sig mot sidledes och -2 grader i luften blev det en toppenrunda, mycket tack vare solen som fullkomligt strålade från en klarblå himmel.
Jag tog min vanliga väg som fortfarande var så där härligt snötäckt upp mot Vallentuna, men idag vände jag inte där brukar. Eftersom vägarna uppe i Vallentuna var så fint plogade och saltade, tog jag vägen via Angarn och och Brottby hem. Totalt blev det 42,2 km och jag kände inte av min ömma nacke en enda gång!

Snöigt värre

Under lördagen vräkte snön ned och vi fick väl ca 10 cm snö på bara några timmar. Under natten tog snöandet en paus, för att under morgontimmarna åter sätta fart.

Vid frukost blev det lite chatt med mina kompisar i Nacka om cykling eller ej under dagen. Jag var väl lite skeptisk till att ge mig ut, med tanke på all snö. Jörgen och Robert i Nacka valde att sticka ut och efter en stund valde även jag att åla på mig lager på lager av kläder och sätta mig på crossen.
Det visade sig vara ett lyckodrag, för jisses vilken blandning av upplevelser jag fick under min 40 km långa cykeltur. Jag valde att via Blå Leden ta mig mot småvägarna vid Stava i Åkersberga. Jag vet inte om jag ska vara imponerad av mig själv eller cykeln, men jag lyckades att cykla i 15 cm djup snö på knaggliga stigar (ett par km) ända fram till hästgården i Stava. Där stod några förvånade personer vid stallet som säkert undrade vilken knäppgök det var som kom cyklande över ängarna på en racercykel. För ett cykelintresserat öga så är det en cyclocross. När jag passerade dem fick jag en liten applåd.
Nu var det slut på skogsstigar och från Stava styrde jag mot Vallentuna på småvägarna som är näst intill bilfria. Under mina 40 km, tror jag att jag mötte eller blev passerad av 3 bilar. Däremot passerade jag ett par bilar som låg i diket. Alla såg ut att ha sommardäck. Hur tänker man om man ger sig ut med sin bil i snöstorm med sommardäck?
Efter en stund tilltog snöandet ännu mer och som ni kan se på bilden nedan, så fick jag till och med istappar i ögonbrynen. Nu så här på kvällen är jag otroligt nöjd med att jag gav mig ut. Det var så skoj när man passerade folk utmed rundan som hejade på en och sa att man var en kämpe som inte bangade för snön och blåsten.
Det hade dock varit kul att ha med någon på rundan, men det är så få kompisar i mina trakter som cyklar vintertid. Om nu någon skulle vilja prova på att vintercykla, så är det bara att hojta! Jag bangar sällan för en cykeltur om jag inte har något annat planerat.