Magnus Cykelblogg

Klockan 15:45 idag så gick startskottet för Stockholm Halvmarathon och grupp D där jag fanns placerad. I normala fall brukar jag vara sjukt nervös inför ett lopp och det har nog sin grund i att man vill göra en lite bättre tid för varje gång man deltar i ett lopp. Men nu var det så många år sedan jag sprang ett halvmarathon och därför kände jag ett visst lugn där bland alla människor i startfållan.

Jag är ju inte den snabbaste löparen direkt, men jag försökte ändå hålla tillbaka efter startskottet i ett försök att den stora gruppen med löpare skulle spridas ut lite. Vid Moodgallerian ganska kort efter start stod första åskådaren som hejade på bl.a. mig och det var min chef med sin dotter.

Efter ett par kilometer inser jag att löpare är ett himla tyst släkte. Ingen säger ett ord till varandra och när vi springer genom en tunnel direkt efter Moodgallerian så blir detta väldigt tydligt. Man hör ljudet av hundratals skor mot asfalten, men inte ett ord hörs… tills efter en stund då jag råkar hamna bredvid ett kompispar där tjejen pratar konstant med killen och dessutom svarar i telefonen när det ringer och pratar på en stund helt obehindrat 🤪

Jag springer på och när jag kommer upp på en av broarna man springer över så ser jag massor med hoppborgsliknandet uppblåsbara saker med kexchokladloggor på. Yeeeesss, en depå med choklad, tänker jag. Men nej… det var bara massor med tjejer i kexchokladkläder med utsträckta händer täckta av plasthandskar som ville ge High Five. Snacka om besvikelse när jag var supersugen på någort ätbart.

Plötsligt i en kurva på Kungsholmen hör jag mitt namn och där står min kompis Robert Otterstål med dotter och vrålar. Oh så stärkande det kändes just då.

När jag passerat en mil som är det längsta jag sprungit i år, så slår det mig att detta går ju rätt bra även om det börjar kännas i fötterna nu. Ett par kilometer senare uppe på Södermalm börjar huvudet tycka det är jobbigt när man möter de snabbare grupperna som är på väg ned mot skeppsbron och snart är i mål. Sånt är psykiskt jobbigt när man börjar bli trött.

Dextrosolkontrollen vid 17 km kom i grevens tid och jag tuggade i mig en hel näve med tabletter så att munnen blev torr som ett kalkbrott. Efter ett tag var det som tur en vattenkontroll där jag kunde skölja ned dammet.

När jag närmar mig Mariatorget börjar det bli plågsamt jobbigt och mina ben och fötter vill inte göra som jag vill. Jag försöker låta bli att tänka att det jobbigt för jag har ju inte ont någonstans.

På söder dyker min chef upp igen hejandes vid kanten av banan och nere vid slottet strax innan mål dyker min kompis Robert med dotter också upp igen. Om ni visste hur mycket era glada tillrop stärker en när man är som tröttast. Tack för att ni fanns utmed banan idag 😊

Springa på under 2 timmar gick som sagt inte denna gång, men det kände jag ju på mig redan innan. Jag korsade mållinjen på 2:10:27 och fällde en liten tår av lycka över att jag klarat av detta igen.

Nu känns benen stela som betongplintar och att gå i trappor är en ren utmaning redan ikväll.