Blå leden börjar med en ganska lättcyklad terräng över ängar och öppna vyer, för att i höjd med väg 276 övergå i ganska bergig terräng som planar ut efter tag. Sedan börjar lerfesten i höjd med ett träsk som man ska cykla igenom innan man kommer in i skogen igen.

Jag måste erkänna att en del av det skojiga med att cykla MTB har blivit att försöka cykla på ställen som jag förut skulle stanna och fundera om jag ska ta en annan väg. Lera och djupa pölar är bara obehagliga då man attackerar första pölen eller lerbadet, sedan är det bara sjukt skoj att försöka trampa sig fram.

Det som jag fortfande måste jobba på är att våga ta sig upp och nedför branta bergknallar. Det går när man slutar tänka och bara cyklar, men då och då kommer den där spärren i huvudet och man hoppar av cykeln. 

Om man inte testat att cykla MTB, så har man verkligen missat något i livet. Visst kan cykling vara en dyr sport, men det roliga sitter inte alltid i prislappen på din cykel. Visst kan en cykel bli lättare att cykla med och vara mer driftsäker när man kommer upp i pris, men det jag vill säga är att man kan börja med en hyfsat enkel MTB. Gillar man sedan det, kan man byta upp sig med tiden. Jag själv började med en noname MTB och körde dessutom min första Cykelvasa med den, innan jag bytte upp mig till den jag Bianchi jag har idag.