Igår kväll var det dags för Midnattsloppet 2012 och jag hade i år anmält mig startgrupp 2A som innebär att man tror sig springa på 45-50 minuter, vilket jag aldrig någonsin har gjort. Även om detta lopp är ett väldigt festligt lopp med massor av musik och händelser kring banan, så finns den lilla tävlingsmänniskan där någonstans i mig.
Förra året kändes det mest som en kul grej, men i år ville jag få en bra tid. Jag som verkligen inte är någon snabb löpare, kände ändå innan att det ska väl inte vara några problem att hamna på 50 minuter. Det är ju bara 1 mil. Södermalm i Stockholm består av VÄLDIGT mycket backar och det känns som man prickat in varenda en i Midnattsloppet. Det är alltså en väldigt jobbig bana. Lägg sedan till smala gator och över 25.000 löpare som ska trängas, så blir det svårt att göra en bra tid som motionär.
En kul, men enligt mig för kort detalj var ett lopp-i-loppet som hette Nike Hillrunner. Där skulle man spurta upp för en 100 meters backe och sedan kunde man på Facebook se hur fort det gick där. Jag gjorde biten på 30 sekunder, men hade nog kunnat kapa tid om det inte var så trångt. Det var även där musikunderhållningen var som bäst. När jag passerade, öste man på med Swedish House Mafias sommar hit – snacka om bra peppmusik! Annars tyckte jag det var ganska tråkiga band och på vissa ställen stod de bara tysta och varken spelade eller dansade, varför kan man ju undra?
Jag sprang i mål på 53.46 minuter med en trasig sko där lilltån tittade ut ur tyget. Det blev min snabbaste tid på 1 mil sedan lumpen på 90-talet. Jag är sjukt nöjd över att ha presterat så bra!
Magnus Cykelblogg 