Senaste dagarnas värme gör en slö

Igår var det en toppnotering av temperaturen hittills i år. Mäktiga 32 grader hade jag här hemma i Åkersberga. Det gav en känsla av att man befann sig lååångt mycket mer söder ut nere i Europa och idag fick vi få liknande siffror, men kanske någon grad lägre. Tidningarna öser på med rubriker som skräckvärmen, supervärmen och andra stora skrämselord, vilket jag tycker är lite fånigt. Att vi i Sverige har 30 grader varmt på sommaren är ju inget konstigt under kortare perioder då och då. Detta utan att på något sätt förringa att vi måste ändra på vårt leverne för att bromsa upp klimatförändringarna.

Hur som helst har värmen förslappat mig och gjort mig riktigt slö, trots att jag dricker vatten, äter glass och försöker undvika solen.

Dags att röra på slöfocken

Idag masade jag mig iväg och tog en sväng med MTBn på favoritbanan i Hacksta för att få svettas kopiösa mängder svett. Detta trots att min MTB inte är fixad efter allt växeltrassel på Engelbrektsturen. Idag fick jag bara 2 växeltrassel!

På måndag ska MTBn in till en lokal cykelverkstad och då ska det bytas stora och lilla klingan, kedja och kassett m.m. Det blir ingen konvertering till singelklinga har jag bestämt mig för efter diskussion med meken.

4 och ett halvt varv blev det, men något knas var det med min Garmindator som gjorde att några varv inte registrerades på banan 🥵 Bytte till att köra med Garminklockan då istället och då funkade det bättre. Det blev inget personligt rekord på hela segmentet, men på två delsegment satte jag PR i värmen ✌🏼

Imorgon står det landsvägscykling på schemat med ett litet gäng ur Team Utan Gränser. Det är en fikarunda till Wira Bruk och deras magiskt fina café som vi ska göra.

Personligt rekord IGEN på Hackstabanan

Tjosansvejsan vad det gick undan idag! Min teamkompis Robert Schmatz och hans son kom för att köra några varv på MTB-banan här i Åkersberga. Robert har varit här förut och kört, men inte hans son. Så för honom var det premiär.

Häromdagen var jag så nöjd att jag förbättrat mitt tidigare personliga rekord med 18 sekunder. Idag när jag hade sällskap på banan, vilket alltid sporrar en lite extra. Då drämde jag till med 28 sekunders förbättring av det personliga rekordet som jag satte häromdagen.

Nu putsade jag till tiden från 14:31 till 13:59 😅

MTB-banan i Hacksta är en bana med mycket backar och några riktigt urhärliga utförsåkningar med velodromliknande sektioner. På de ställen där klättringarna är som störst så är det inte ovanligt att jag nästan når maxpulsen när jag är ute efter att försöka sätta en bra tid.

Idag gick det mesta rätt och kroppen kändes fin. Kände på mig när jag kört varv 2 av 4 att det andra varvet var ett rekordvarv, vilket det också var.

Att köra slut på sig i Hacksta är grymt bra för kondisen tror jag, då det blir lite som intervallträning. Måste fortsätta att köra mer där i kombo med vanlig landsvägscykling, så man inte tappar denna fina trendkurva som jag just nu upplever.

Robert Schmatz strax innan ”målgång”
Roberts son som jag tror cyklade snabbare än många andra som kört på banan
Våra cyklar som ligger och vilar efter rekordvarvet
Här jagar jag Robert uppför en av backarna

Personligt rekord på Hackstabanan

Whoaaaa… en sån skön känsla! Jag har inte satt ett däck på Hackstabanan i år, men som jag tidigare skrivit så har jag ju känt mig starkare som cyklist efter allt pendlande. Idag tänkte jag det var dags att väcka liv i MTB:n som jag knappt suttit på i år.

Förutsättningarna ute i skogen var perfekta efter gårdagens regn och MTB-banan såg ut att vara i gott skick och det verkade som man varit där och gjort lite reparationer nu när banan varit öppen i lite mer än ett år.

Jag började med ett varv i ett lagomtempo, som jag alltid gör. Detta gör jag för att jag inte ska drabbas av några obehagliga överraskningar som kan vara allt ifrån träd eller grenar som fallit på banan eller lösa stenar och hål som kan ha uppstått eller hamnat på banan. Idag såg allt bra ut efter ett varv.

Efter en kortare paus vid start/målet var det dags att attackera banan en andra gång. Även om jag nyss kört ett varv, kände jag mig pigg i kroppen och jag fördelade mina kraftinsatser på ett bra sätt för att inte köra slut mig för tidigt, som är rätt lätt på denna bana.

Några smärre misstag gjorde jag som sinkade mig lite och som gjorde att jag tappade lite tid, men trots detta satte jag ett personligt rekord idag. Jag förbättrade min tid från 14:50 till 14:31 🎉 Det blev alltså 19 sekunders förbättring av min bästa varvtid på banan.

Nu klättrade jag ett par placeringar och ligger idag på en andraplats 🥈 på topplistan på Strava i Team Utan Gränser.

De tre första bilderna nedan visar mig innan start, efter varv ett och efter varv två 😅

Plötsligt händer det

Efter att jag haft en negativ trend gällande tiderna på de cykellopp jag cyklat de senaste två åren, så verkar det ha vänt i år. Vätternrundan som jag cyklade tidigare i somras gjorde jag 6 timmar bättre än förra gången, men då hade jag en riktigt usel tid den första gången 😬

Idag var det då dags att ställa sig i startfållan på Engelbrektsturen. Det var tredje gången som jag ställde upp i detta makalöst fina MTB-lopp. Jag ställde upp i motionsklass och startade i led 6 av 8, vilket är ganska långt bak.

Det är en viss känsla som uppstår i startfållorna, hos kanske främst motionsklassen strax innan start. Här blandas allt från tjocka, smala, vana och ovana åkare. Vissa står med nervös blick och är oroliga för om de kommer hinna klicka ur pedalerna om det blir något tvärt stopp och några andra tar lite lätt på det hela, skrattar och pratar med sina cykelkompisar. Sist men inte minst finns de där som står med fokuserad blick och väntar på att startskottet ska gå. Idag var jag en av de sistnämnda.

Jag hade fått en plats ganska långt fram i ledet och försökte hålla den så gott jag kunde när starten gått. Marken var snustorr och detta innebar att det dammade rejält. Vi som startade i de sista leden cyklade genom en tät dimma av damm och rätt snabbt började ansikte, armar och ben täckas av en grå hinna av smuts och man kände hur det knastrade mellan tänderna.

Engelbrektsturen är ett grymt härligt lopp som börjar med ganska platt cykling på grus och traktorstigar. Där är det ganska lätt att köra om, så ska du plocka placeringar har du chansen att köra om många på dessa dubbelfiliga motorgrusvägar. Sedan börjar de första singeltracksen och det är där de ovana cyklisterna börjar få lite jobbigt eftersom det nu blir lite stökigare terräng. Det gäller att hålla lite avstånd om man kör i motionsklassen, för när det blir stökigare terräng, kan någon bara få för sig att utan förvaring stanna och hoppa av. De flesta kastar sig genast åt sidan, men det är bra om man inte ligger precis i kant med framförvarandes bakdäck, för då kan det ske en olycka.

Det kommer sedan några rejäla klättringar som inte är så långa, men branta. Lutar man sig inte framåt och försöker lägga tyngden så långt fram på cykeln som man kan, så stegrar cykeln. Här gäller det att hitta rätt växel, ligga kvar på den och sedan trampa med jämna lugna tramptag. Då kommer du upp utan att behöva stanna och leda upp cykeln.

Sedan blir det mera platta snabbåkta motorgrusvägar. Det enda man får se upp med här är att när det går fort på löst grus, så kan man lätt få sladd med framförallt framdäcket i en kurva och det är inte kul.

Efter att man fått trampa av sig en stund, blir det ett nytt och riktigt härligt parti med smala stigar, som är lätt tekniska med allt från stenar och rötter som du måste zickzacka mellan. Det är riktigt skoj cykling och det går upp och ned som en berg-och-dalbana.

Loppet avslutas med ganska platt cykling och i år kände jag mig som Stålmannen när vi gick in mot upploppet och på sista biten genom Norberg. Jag gav mig fanken på att ingen skulle köra om mig på asfalten genom Norberg, vilket jag lyckades med också!

Jag gick i mål på 3:16:07 och det kanske inte är något att hänga i julgranen om man jämför mot proffsen, men så är jag inget proffs utan en glad amatör som förbättrade sin tid med ca 24 minuter mot förra gången jag cyklade Engelbrektsturen. Plötsligt händer det alltså och jag bröt trenden och cyklade ett lopp fortare än förra gången 🙂

Jag och Robert Schmatz satt en stund i mål och pratade lite innan vi begav oss mot cykeltvättarna för att tvätta av cyklarna och oss själva. Det vi pratade om var att fler måste upptäcka lopp som Engelbrektsturen och andra lopp i långloppscupen. De är makalöst skojiga att cykla jämfört med tex Cykelvasan, som egentligen bara är 95 km grusvägscykling. Dessutom kostar de hälften så mycket att delta i, men servicen och arrangemanget är i klass med Cykelvasan.

Nästa år vill se fler i Team Utan Gränser i långloppscupen. Man behöver inte köra hela cupen, utan man väljer vilka lopp man vill delta i.

img_3154-1
Jag och Florence som ligger i delar bakom mig på väg till Norberg

img_3161
Det här var man ju värd när man kom hem igen 🍾🥂

Sprättisben

Söndagens MTB-lopp, Lida Loop närmar sig med stormsteg och om jag skulle få till något cykelpass innan helgen, så var det bara försöka trolla bort tanken om hur mycket skönare det är att sträcka ut sig i soffan bland kuddarna.

Idag fick Celeste, min racer tjänstgöra som träningsredskap, eftersom MTB:n är på finjustering av växlar och dämpare m.m. hos Bianchi. Jag klädde mig nog helt perfekt med kombon lång-kort. Långa armar på cykeltröjan och korta cykelbyxor.  Det var till en början riktigt svalt och nästan lite kallt, men vartefter kilometrarna tickade på blev man ju desto varmare.
Sista biten på hemvägen utgörs av den lätt fasansfulla och sega Hakungebacken. Jag fick en känsla redan i backen att benen var med mig idag. Den blev bekräftad när jag kom hem och såg att jag satt ett personligt rekord på segmentet ”Hakungebacken Uppför”.
Tilldelar mig själv en pokal för att jag hade sådana grymma sprättisben idag.