Siljan runt – fast ändå inte

Min första Siljan runt körde jag förra året och fick då uppleva en premiär i strålande väder och en temperatur man annars bara får uppleva mitt i sommaren.

I år skvallrade väderapparna om att det lutade åt ett episkt Siljanväder med regn och kyla. På fredagen kändes detta som en lögn. Solen sken och det var ca 18 grader varmt när vi kom upp till Mora och hem till de familjer där vi brukar bo.

Vi vaknade upp klockan 04:45 och inget regn syntes till, men det var rätt kallt. Vi hade några som ställt in sig på att köra hela Siljan runt, som är 16 mil oavsett väder. Och ett gäng som inte var lika pepp på att frysa och lida pin. Man kan under rundan välja att ändra sig och köra bara 12 eller 7 mil om vädret eller orken skulle tryta. Sedan kan man regga om sig i mål så man får sitt resultat på rätt lopp.

Denna lilla plastsak var ovärderlig som skydd mot regnet som väntade oss
Här är hela gänget samlat innan starten

Regnet som var utlovat började ge sig till känna när vi var på plats på Sollerön och starten. Vi delade upp oss i två grupper och jag anslöt till det gäng som valde att starta med alla som skulle cykla 16 mil, men som tänkte vika av från långa rundan och istället köra korta på 7 mil. I vår klunga blev vi 8 personer.

En bit in i loppet ökade regnet i intensitet och sakta med säkert blev vi allt blötare, kallare och skitigare. Regnet tärde hårt på oss cyklister och våra cyklar, men vi fick bara några mindre tekniska bekymmer som inte hindrade oss märkbart. Trots vädret höll vi humöret på topp under hela rundan och väl i mål hade vi hållit ett rullsnitt på 29,4 km/h under loppet, vilket är rätt bra tycker jag.

Jag kände inte någon som helst avundsjuka över att jag inte cyklade hela Siljan runt som jag gjorde förra året. Det räckte gott och väl att cykla runt Orsasjön. I mål frös jag som ett asplöv och vi valde att försöka få i oss lite varm mat innan vi duschade och bytte om. Jag var dock tvungen att kasta i mig maten och bege mig mot duscharna för jag var frusen in i själen.

Efter att jag fått på mig varma torra kläder kände jag mig en ny människa och köpte mig en stor kaffe och en varmkorv som aldrig smakat så gott. Jag väntade in min skjuts och kompis Robert T som den stålman han är, körde 16 mil.

Till min samling av dalahästar som man får oavsett vilken sträcka man kört, adderade jag en gul häst.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.